Albanien historia – Del 1 – Från början

Skrevs den av

Albaniens historia – del 1


Det här är en brokig historia. Albanien har under den mesta av sin tid haft någon annan stat som varit överhuvud. Det är i princip först efter andra världskriget som det blev en egen och fri stat, dock under kommunistisk ledarskap och diktatorn Envar Hoxha. Och ska vi räkna folket som fria medborgare av västerländsk typ, så får räkna även kommunisttiden som att man hade en överhöghet. Hoxha gick ur tiden 1985. Då upphörde också det kommunistiska ledarskapet, och det Albanska folket kan anses ha fått sin frihet. Men låt mig börja från början:

Illyriska härstamning



Det albanska folket härstammar från Illyerna, som var ett indoeuropeiskt folk som i slutet av bronsåldern bodde på den västra sidan av Balkan. Mellan 500 och 700 talen försvann namnet Illyrien ur historiska källor och ersattes av Albanien, som då spred sig från dagens mellersta Albanien. De folkstammarna anses vara förfäder till dagens albaner. När Romarriket delades år 395 e.kr. Kom Albanien att tillhöra ÖstRom med huvudstaden i Konstantinopel.

Det Osmanska riket tar makten


Vi får vänta några århundraden innan nästa överhöghet tog kommandot. Det var det Osmanska riket (turkarna) som kom, och trots hårt motstånd från Gjergj Kastrioti mera känd som Skanderbeg, som lyckades samla klanerna till enat motstånd under ett kvarts sekel. Men cirka tio år efter nationalhjältens död, 1468 införlivades Albanien i det Osmanska riket och blev där tills dess frigörelsen kom 1912. Under 1800-talet fick man kämpa för att få behålla sitt albanska språk, det skapade en Albanska nationalism och det blev en hel del uppror mot det osmanska riket.

Krig mot det Osmanska riket



Hösten 1912 förklarade Balkanförbundets stater (Serbien, Bulgarien, Grekland och Montenegro) krig mot det Osmanska riket. I samband med kriget gjorde några stater anspråk på Albanska områden. I Vlore, i mitten av Albanien, startade albanerna själva sitt frihetskrig. Det var först vid fredskonferensen i London i Maj 1913 som Albanien utropades som en självständig stat. Men då fanns ungefär hälften av det albanska folket på andra områden än i Albanien. De befann sig i Grekland och Kosovo i första hand. När så Albanien fick en Preussare, Prins Wilhelm av Wied, att styra landet, så var det som om en ny överhet kom till makten. Prinsen tog sitt sunda förnuft tillfånga och flydde landet efter mycket folkligt motstånd, och med första världskrigets utbrott. Det blev lite ledarfritt ett tag, ända fram till 1925, då en klanhövding Ahmet Zogu tag makten. Han styrde som en diktator, 1928 utropade han sig själv som kung då under namnet Kung Zog I. Det var genom en allians med det fascistiska Italien som han kunde styra Albanien. Italienarna var inte helt nöjda med den lösningen, så de invaderade Albanien under andra världskrigets början 1939. Man lät uppföra ett storAlbanien med Kosovo i norr och delar av Makedonien i söder som delar av Albanien. Kung Zog I tog därmed med sig stadskassan och flydde utomlands, Först till Egypten och så småningom till England, där han bodde på Hotell Ritz och sedan till Berkshire, ett grevskap i södra England. 1951 köpte han en våning i New York, men han flyttade aldrig dit. I stället blev det Paris, där han så småningom avled i April 1961. Han hade på slutet vacklande hälsa, och tro det, han ska ha rökt över 150 cigaretter av makedonskt ursprung, varje dag.

Andra Världskriget



Nåväl, under andra världskriget invaderades Albanien först av Italien, som höll landet fram till den italienska kapitulationen hösten 1943, då ersattes de italienska trupperna av de tyska. Men albanerna hade upprättat en partisanarmé på initiativ av kommunist partiet och dess ledare Envar Hoxha. Partisanerna och andra nationalister stred dels mot varandra, och dels mot ockupationsmakten Tyskland. Partisanerna (kommunisterna) segrade. I oktober 1944 bildades en provisorisk regering under ledning av Envar Hoxha, och strax därefter hade alla utländska trupper drivits ut ur landet. För första gången på mycket länge stod Albanien som ett eget och självständigt land utan inblandning av någon annan.

Efter andra världskriget



Efter att ha haft så motigt och äntligen blev Albanien ett fritt land, så kan man ju tycka att det skulle bli lugnt. Men icke. Kommunismen har ett rykte om sig att alla ska tycka som ledaren, och gör man inte det, så avrättas man. Det var en taktik som Hoxha gillade, och han införde den modellen snabbt. Albanien blev ett av Europas mest isolerade land.

Första valet 1945



Det första valet hölls i december 1945, det var ett kommunistiskt val, det vill säga, enbart det kommunistiska partiet deltog. Efter valet bildades Folkrepubliken Albanien. Hoxha insåg att det gällde att skaffa sig allierade, Albanien var, och är, ett ganska litet land. Han tog rygg på Tito, den jugoslaviska ledaren, som i sin tur hade planer på att införliva både Albanien och Kosovo som Jugoslaviens sjunde delrepublik. Men 1948 bröt Sovjetunionen med Jugoslavien och planerna fick ett abrupt slut. Albanerna behöll sin allians med Sovjet och erbjöd att de fick ha en flottbas i kuststaden Dürres, i utbyte mot skydd. Men säg den lycka som varar. När Josef Stalin avled 1953, och Sovjet därmed närmade sig Jugoslavien, så fann Hoxha att det inte var någon bra lösning, med Sovjet som allianspartner, om de även höll sig väl med Jugoslavien, de som ville ha både Albanien och Kosovos som sin sjunde delrepublik. 1961 bröt så Albanien med Sovjet, och letade efter ett annat Kommunistland, som kunde hålla Hoxha under armarna. Valet föll på Kina, som då inte hade lika stark ekonomi som Sovjet, och det märktes givetvis på de bidrag som Albanien fick. De blev betydligt lägre, något som/ ledde till krav på förändringar. Hoxha svarade då på kommunistiskt vis, med att rensa ut de som inte höll med honom.

Kina ändrar inriktning



Tiderna förändras, så även politisk inriktning. Kina ville vara med och ta del av världen, de skapade då förbindelser med USA i första hand, och det kunde Albanien motvilligt leva med. Men när Kina inledde försök till förbättrade relationer även med Jugoslavien, då tog Hoxha till med storsläggan och bröt således även förbindelserna med Kina, som givetvis snabbt avbröt sina bidrag. Ett kommunistiskt Albanien utan bidrag, det kunde inte gå så länge. Det blev absolut inte bättre av att man i landets författning hade skrivit in att man inte skulle låna utomlands och inte heller ta emot bistånd, förutom av sina allierade, Sovjet resp Kina. Vidare hade man en käck lag som förbjöd utländska företag att etablera sig i landet. Det blev ett isolerat land.
När så omvärlden väckte avsky mot Hoxhas regim, så uppstod den verkliga krisen. Hoxha fortsatte utrota sina motståndare, genom att avrätta eller tvångsförvisa dem. Det blev värre än den sovjetiska Gulagen. Hoxha blev föremål för en fanatisk personkult.

Envar Hoxha avlider



Tiden kom ifatt och 1985 gick kommunistdiktatorn ur tiden. Han ersattes av Ramiz Alia som genast försökte sig på olika reformer. Men Albanien fortsatte sin bana som ett av Europas absolut fattigaste länder, allt skapade missnöje hos albanerna. Så kom året 1989, då kommunistregeringar tappade allt kontroll, och det blev omvälvningarnas tid, så även i Albanien. Året efter, 1990, gav regeringen upp och tillät flerpartisystem. Några månader senare, i Mars 1991 kom så det första fria valet i landet. Trots att det var fria val, så fick ändå kommunisterna lite drygt 65% av rösterna och det nybildade Albaniens demokratiska parti fick i stort sett resten. Ny president blev den tidigare så hårt kritiserade Ramiz Alia, Jo det är samma gubbe som efterträdde Envar Hoxha. Men även den regeringen fick problem, och fick avgå efter några veckor. Ytterligare en tid senare kom så en ny regering, nu en koalitionsregering med medlemmar från de båda stora partierna. Samtidigt insåg kommunisterna att det inte var framtiden med det namnet, man bytte namn till Albaniens Socialparti (PS). Den nya regeringen fick sitta i några månader, innan även den tvingades avgå, nu med nyval som följd.

Mera om Albanien finner du på bilresaieuropa.se

Albaniens historia. En bunker från tiden, denna finns Blloku, stadsdelen som bara Hoxhas kompisar fick besöka.
En bunker från tiden. Det fanns ett tag över 700 000 stycken i Albanien. Den här är ett museum numera, och finns i Tirana.
Dela gärna denna Artikel