Den italienska historien

Den italienska historien

Ser vi historiskt så är Italien i dagens form ett ganska ungt land. Det är först 1861 som Giuseppe Garibaldis kan utropa ett fritt Italien. Läser vi på vår historia som vet vi att det fanns Etruskerna, som då ska ha haft små samhällen i det område som idag utgör Italien. Men vi vet också att Romarriket, som då ska ha grundats av Romulus och Remus, som båda var sönder till krigsguden Mars, som ska ha våldtagit jungfrun Rhea Silvia, vid två tillfällen och därmed skapat tvillingbröderna som skapade romarriket den 21 April 7523 f.kr. Huruvida det finns sanning i dessa påståenden, får du själv avgöra. Jag kan tycka det är knepigt med två våldtäkter för att producera ett tvillingpar, även i mytologins ljuvliga historia. Romarriket höll ut till slutet av 300-talet, och därifrån fram till en enad stat 1861, hände en hel del. Bland annat fick kristendomen fäste, ordentligt, spå pass att man la den kyrkliga huvudstaden i Vatikanstaten i Rom. Påven hamnade därmed i Rom, och den kyrkliga makten likaledes. Den makten utmanades ett antal gånger, den mest kända är Karl den Store som lät sig krönas till kejsare av påven år 800, och därmed kände att han kunde ha lite inflytande även på den horisontella makten, inte bara som kung hos Frankerna. Han fick då också en bekräftelse på att den katedral han lät bygga i Aachen, som påbörjade 796 e.kr. Var av betydelse. En katedral och domkyrka innehåller allt minst en biskop.

Den Italienska historien
Den Italienska historien:
Bild av: BIld av Andrea Spallanzani från Pixabay


En liten parentes måste jag lägga in när jag läser om Karl den Store. Många av de kungligheter som finns har fått tilläggsnamn, för att man ska kunna skilja de åt. Karl den stores barn och barnbarn har väl inte alltid fått de mest smickrande tilltalsnamnen, eller vad säger du om Ludvig den fromme, Pippin puckelryggen. Ludvig den tyske, Karl den skallige. Det finns ytterligare några.
Den italienska historien fortsatte även efter det att Påven slog sig ner i Rom, och att romarriket splittrades. Det har utkämpats ett antal krig, framförallt var de småfurstar som tog maken på lokala platser, framförallt städerna Venedig, Genua, Milano och Florens som de mest betydelsefulla. Givetvis också Rom, men där var det kyrkan som styrde. I Södra Italien fanns de två kungarikena, de som båda kallades Sicilierna. Men alla dessa småstater slöt fred för att kunna stå emot det Osmanska riket som var på framfart i omårdet. På Balkan hade de skaffat sig inflytande, som i många fall höll sig till en bra bit in på 1800-talet. Från väster kom Fransmän som ville invadera Italien, det misslyckades eftersom de Italienska småstaterna gick samman med den tyska kejsarmakten, och de bildade det som senare blev det Habsburgska riket, det som kom att styras från Österrike.

Napoleon Bonaparte hade del i den italienska historien
Napoleon Bonaparte hade del i den italienska historien
BIld av user1469083764 från Pixabay

Resten av århundradet var ganska lugnt fram tills en viss Napoleon Bonaparte invaderade Sardinien. Han gillade antagligen Italienarna, så han invaderade även mycket av de norra delarna av Italien. Han utropade sig själv som Kejsare av kungariket Italien och 1806.

Den Italienska historien. Påvens inflytande.
BIld av Dominique Devroye från Pixabay

Det här motsattes av påven, och det var ständiga strider fram till Napoleons fall 1815. Kyrkostaten återupprättades och kungariket Sardinien kunde återuppstå.
Den italienska historien fortsatte och i början av 1800-talet hade små frihetsrörelser kunnat skapas, allt under namnet Il Risorgimento, “pånyttfödelse”. Men vände sig mot den gamla reaktionär ordningen och krävde att kungarnas makt skulle begränsas. Frihetsgrupperna kämpade för ett enat Italien, och som jag skrev tidigare, det är 1861 som Italien bildas. Giuseppe Garibaldis och hans frihetstrupper lyckades, med hjälp av folket, ockupera nästan hela landet. Den förste regeringschefen blev Camillo di Cavour (f.1810 d.1861)som tillsammans med Kungen av Sardinien Viktor Emanuel II. De båda herrarena kämpade vidare och när Påven drog sig tillbaka till Vatikanstaten kunde Italien enas.
Men bara för att Italien nu var ett enat land, så blev det inte lungt. Kunde man inte kriga hemma, så låg ju hela Afrika för deras fötter, och det var ju under den tiden, då länder av rang i Europa skulle ha några kolonier utanför egna gränsen, Afrika låg närmast. Det var Eritrea och Siomalia som blev Italienskt liksom Libyen. Borta i Grekland tog Italien tolvöarna, med bland andra Rhodos och Kurfu. De sociala framstegen var inte speciellt imponerande, det var bland annat så den Italienska maffian skapades i de södra delarna. Men många italienare valde att emigrera, främst till USA, sydamerika och övriga europa. Vi ser än idag rester av denna emigration.

Till den Italienska startsidan.

Italien förknippar jag ofta med en vespa, eller kanske det heter Scoter.
Italien förknippar jag ofta med en vespa, eller kanske det heter Scoter.
BIld av Free-Photos från Pixabay
Dela gärna denna Artikel